Som utlovat, här kommer min novell! (Om än lite udda typsnitt)
Vad tycks? Jag vill ha kritik :D
~
När jag var liten hade mamma berättat för mig om hur det var att flyga.
Det var både varmt och kallt, både härligt och skrämmande.
Jag hade alltid avundats henne som kunde flyga, att bara släppa livet och sväva.
Det sista hon sa till mig innan hon försvann var att jag skulle ta vara på min egen talang och inte alltid bara drömma om vad alla andra har och kan.
Hon sa att jag skulle hitta mitt kall, och jag skulle vara bäst. Och nästa dag, var hon borta.
Det var samma dag som jag gick ner till havet för första gången, och det var dagen som förändrade hela mitt liv.
~
Jag tittade ner i Blackasjöns bäcksvarta vatten.
En krusning gick över ytan och spred sig upp över min hud, som om den visste vad jag skulle göra.
Jag tittade inte över axeln innan jag bytte om, jag visste att det inte var någon här såhär dags, det var det aldrig.
Jag drog tröjan över huvudet och knäppte upp BH’n.
Jag bytte om till min svara bikini tyst, trots att jag visste att ingen skulle hitta mig även om jag förde oväsen. Jag kände hur huden drog ihop sig när den lätta nattbrisen drog över vattnet.
Jag tog ett djupt andetag av gammal vana, men jag visste att det inte behövdes, och sedan dök jag. Om någon hade tittat på mig när jag dök så skulle dom inte hört något, jag visste att jag dök ljudlöst.
Men i mitt huvud så exploderade allt. Valsång, fiskmåsarnas skratt, sjölejonens skrik, plask och vågornas brus spelades upp i mitt huvud på högsta volym, trängdes om att få plats, skrek om min uppmärksamhet. Min kropp drog ihop sig i kramp, smärtan borde ha varit outhärdlig, men det var den inte.
Jag försökte ta ett andetag och jag kände hur det svarta vattnet drogs ner i mina lungor. Jag fick panik och började sparka med benen och försökte skrika men det enda som hände var att stora silvriga bubblor sakta steg mot ytan.
Jag släppte ut all luft jag hade kvar i kroppen och jag började sjunka, jag gav upp. Jag trodde att jag skulle dö, så jag gav upp. Helt plötsligt så slutade min kropp att vrida sig i plågor, och jag kände hur ett lugn spred sig i hela mig. Jag hade varit medveten och riskerna, att det inte alltid skulle fungera, att Vattnet ibland inte tog emot alla på samma sätt hela tiden. Det var precis som med mamma och Luften. Men jag trodde att jag var speciell, att Vattnet ville ha mig. Vattnet slöt sig om mig och jag blev helt varm, hela min kropp började vibrera, mina ben började skaka, och min strupe brände som om någon satt eld på den och plötsligt så fick jag in luft i lungorna igen. Jag öppnade ögonen och tittade på min kropp, mina ben var inte kvar, stället fanns där en lång vacker havsgrön fena.
Jag öppnade handen som jag hållit knuten under förvandlingen, simhuden skimrade i månes bleka sken som blev grumligt grönt under vatten. Min överdel var borta och mina nakna bröst skymdes av en blandning av sjögräs och mitt röda hår som växt till sin dubbla längd.
Jag rörde försiktigt på fenan och en stöt av frihet gick genom hela mig när jag började röra mig framåt genom vattnet. Jag slog med fenan igen och ökade farten. Vattnet slog mig i ansiktet och fläktade och värmde på samma gång. Håret flöt omkring mig och jag log. Detta var mitt kall. Precis som att mammas var att flyga, och jag antar att pappas var att måla.
Jag vände huvudet mot ytan, slog med stjärten och hoppade upp ur vattnet med ett glädjetjut.
Om någon skulle ståt på stranden skulle dom sätt mig. Men alla skulle ha avfärdat dom som fulla, för alla visste ju, att sjöljungfruer inte finns.
~
Den är inte riktigt klar än men det blir den väll förhoppningsvis någon gång.
Så, vad tycks?